Jag mötte dem i Almedalen i veckan som gick. Och vi har sett och hört dem väldigt många gånger genom media. Motståndarna till verkligt fri utbildning – på objektiv judisk-kristen grund. Den viktiga friskolereformen i Sverige – som i år firar 30 år – öppnade för en högst väsentlig maktförskjutning – från staten till elever och familjer. Nu vill motståndarna till fri bildning återföra makten från familjerna till stat och kommun. Det kallas för att ”återta den demokratiska kontrollen”. Riktigt otäckt – när förslagen begränsar familjers valfrihet.
Särskilt smärtsamt är det förstås när attackerna mot våra relativt små välfungerande kristna skolor kommer ifrån dem som vet bättre och som egentligen borde beskydda friheten på utbildningsområdet.
Det är makten över bildningen som står på spel – enligt forskare som Carl Heath på RISE (Research Institute of Sweden). Ska makten ligga hos föräldrar och elever att själva välja utbildningsväg – eller ska den ligga hos staten? Det senare innebär i praktiken att några få ”yrkestyckare” bestämmer åt andra människor hur de ska utbilda sig.
”Det känns som Nordkorea, Kina och andra diktaturer”, sa Hans Eklind (KD) i debatten. Motståndaren Isabel Smedberg-Palmqvist (L), skolborgarråd i Stockholm, suckade och menade att hon inte kunde förstå att vi inte ville ”bara plocka bort” att vara konfessionella människor. Vi svarade att det är en del av vår allra djupaste identitet – och det är inte så enkelt att förneka. Troligen inte hälsosamt heller. Man måste få vara en fri kristen person också i svenskt utbildningsväsende – även in i framtiden.
Du som är en bedjare – låt oss vara bedjande nu under valrörelsen – att dessa tokerier inte vinner genomslag i Sverige – utan att bildningen får vara fortsatt fri.