Sekularistisk religion?

Jag stod och pratade med en biskop i Svenska kyrkan om situationen för de kristna friskolorna i Sverige. Plötsligt säger han: – Men problemet med Sverige är den sekularistiska religionen som vill ha monopol på all tro! Jag trillade nästan omkull. Det kom så oväntat och trängde sig djupt in i mitt inre och jag förstod att han hade helt rätt.

Sverige behandlar i allmänhet sex och tro extremt olika – trots att båda är superkänsliga och väldigt privata. Sexualitet tillåts och förväntas vara mycket mer offentligt än tro. Lars Stjernkvist, känd profil inom socialdemokratin, har sagt flera gånger att prata om tro är otroligt mycket känsligare att prata om än sex.

I den svenska skolans läroplan Lgr 22 uppmuntras och vägleds det till undervisning om ”sex, samtycke och relationer” i skolans alla ämnen medan en specifik tro (t ex kristen tro) ”får finnas” i ”utbildningen i övrigt” om skolan har anmält ”konfessionell profil” och dessutom återkommande säkerställer frivilligheten.

Jag skulle säga att om biskopen har rätt och det finns en ”sekularistisk religion” så hämtar den sin styrka ifrån främst tre andra ideologier – materialismen, marxismen och sexismen. Materialismen som motsats till andlighet och moralitet. Marxismen som motsats till familjers ägande och livsval samt sexism som motsats till normalitet, tradition och familj.

Det är precis det här som blir de kristna skolornas utmaning: Att navigera i ett samhälle som är väldigt kluvet både kring sex och kring tro. Det går en kamplinje mellan sekularism och konfessionalitet – genom alla samhällsområden. Kanske den syns särskilt tydligt just på utbildningsområdet. Man kan beskriva den kamplinjen också som en kamp mellan den positiva religionsfriheten (frithet till) och den negativa (frihet från).

Låt oss be – vi som brukar be ibland – att trons ande får ett växande utrymme i svenskt utbildningsväsende – till fromma för alla barn och unga – på bekostnad av den ”sekularistiska religionen” som får maka på sig lite och inte ha något monopol på tro och världsbild.

En mycket svensk ångest

Det är märkligt att se hur sekularister i Sverige våndas över existensens olika förvecklingar.

Man vill gå med i Nato så fort som möjligt samtidigt som man vill ha rätten att bränna koraner utanför Turkiets ambassad – för att manifestera att man har ”världens bästa yttrandefrihet”!? Man vill ha religionsfrihet – men bara om de flesta väljer att inte ha någon religion och blir sekularister. Man vill göra en kategorisk skillnad på begreppen undervisning och utbildning i svensk skollag (som inget annat land i hela världen!) för att kunna förbjuda konfessionella inslag i det ena av begreppen! Social ingenjörskonst på högsta internationell nivå! Det är självklart att ångest blir resultatet när man inte lyckas harmoniera själens olika nivåer vare sig hos sig själv eller andra.

Hur kan det kallas för ”psykiskt övergrepp” att man berättar för någon att det i mänskligheten finns flera olika sätt att förklara världen? Hur kan det kallas ”kontrollerande beteende” när föräldrar inte vill att deras barn och ungdomar ska få negativa sexuella erfarenheter alltför tidigt i livet? Hur kan man INTE förstå att ”konfessionella inslag” är en fråga om religionsfrihet? Det är INTE en teknisk lösning för att begränsa religion och främja sekularism!

Här kommer lösningen: Alla skolor/klassrum/lärare (liksom föräldrar förstås!) bör klara av att föra existentiella samtal med alla barn och elever. Alla barn/elever bör få med sig tydliga existentiella redskap så att man kan hantera en alltmer komplex och faktiskt farlig verklighet därute.

I skolverkligheten – oavsett huvudman – måste vi utgå ifrån den disparata familjeverklighet vi alla får möta i skolan – och göra det allra bästa för att skapa familje- och teamkänsla i alla våra grupper/klasser/skolor – som kompenserar för brister, svagheter och dysfunktionaliteter. När en familj eller ett team fungerar tar man sig igenom lidande, motstånd, sorger och tråkigheter tillsammans – man till och med hanterar ondskan tillsammans – inte genom våld utan genom förlåtelse och försoning. Så kan fred byggas varje dag i våra skolor och i våra familjer – och därmed i resten av samhället.

När varken politiker, lagstiftare, Skolverk, Skolinspektion klarar av att skapa en tydlig skillnad mellan begreppen utbildning och undervisning – som vanligt folk begriper och kan leva efter – är det kanske bättre att återgå till enkla ord som ”ordning och reda; studiero; att respektera främlingen” o.s.v. ? Barn bryr sig ändå inte om filosofiska och akademiska spetsfundigheter – de lever i sin verklighet där utbildning och undervisning harmoniskt hör ihop. Exakt så som det står i alla internationella konventioner om mänskliga rättigheter (men inte i svensk lag, suck!)! Och där olika konfessioner får föra ett lugnt och stilla resonemang med varandra. Till och med materialistiska sekularister kan vara med i samtalen om de lugnar ner sig och slutar vilja förbjuda andra livssyner. Det kommer att fungera!

Barn, bön, tro och andlighet

Det är verkligen underbart att höra barn och ungdom vända sig till Gud och avbörda sig sina bekymmer och lovprisa Gud. Det blir ibland så tydligt att Gud talar direkt till barn och genom barn, också utan vuxna i närheten! För en tid sedan såg vi filmen ”Barfota rop” (SF Anytime) om en speciell tid i svensk väckelsehistoria där barn längtade så mycket efter Gud att de sökte Honom och bad och sjöng. Sen ställde de sig och ropade till äldre människor om omvändelse och att ta sitt ansvar. Många – särskilt män – omvände sig från sitt superi och andra synder – och började leva nyktert och ta hand om sina familjer.

En del människor – som är livrädda för all religion eller har en väldigt negativ syn på religion -och som samtidigt älskar barn – vill för allt i världen inte att barn ens ska komma i kontakt med religion. Det är framförallt i Sverige man kan ha en sådan utopisk och extrem idé (tillsammans med några få diktaturer i världen)! Här finns den sekularistiska religionens högborg i världen. Aktivistiska sekularister vill utplåna all annan religion än sin egen gudlösa religion, särskilt traditionella religioner. Det urartar ibland till ren dårskap. Detta istället för att bara lugnt och stilla lyssna till barns alla existentiella frågeställningar och prata om det hela. Varför blir det så lätt hysteriskt i Sverige? Hur kan barnatro vara farligt eller skadligt för barn? Jag förstår inte det.

På många andra håll i världen är det naturligt att barn lever med i den religion som familjen och släkten har. Barnkonventionen som bara för ett par år sedan (3 kanske?) blev svensk lag talar om barns rätt till tillhörighet, liksom om barns rätt till andlig, moralisk, psykisk, social och fysiskt utveckling. Oooh, vad jag längtar efter att det skulle förverkligas för alla barn och ungdomar i Sverige. Hur kan bön ses som skadligt för barns psykiska hälsa? När den beprövade erfarenheten hos mamma och pappa, mormor och morfar och farfar och farmor talar sitt tydliga språk – att bön hjälper?

Människor i olika åldrar har genom alla tider varit bedjare. Och frågar man bedjarna så gör de det ju många gånger för att må bättre, avbörda sig sina bekymmer och sätta fokus på det verkligt viktiga i livet. Inför Gud.

Jag minns att jag som riktigt liten – kanske 5 år – sökte mig till mamma och pappa för att de skulle be med mig. Det kändes oerhört tryggt och en stadig grund av tro blev lagd i mitt lilla hjärta. En tro som visserligen har haft sina ups and downs genom livet, men som alltid funnits där som en tydligt bärande kraft och motivation.

Om vi ska ta vår utgångspunkt i hur verkligheten ser ut – så är det en ökande andel medborgare i Sverige – som växer upp i en troende familj – av olika tro visserligen, men dock. Det borde sekularister fundera på med respekt. Min erfarenhet är tyvärr att detta är väldigt, väldigt svårt för sekularister.

Hur ska Sveriges skolor och familjer kunna leva upp till Barnkonventionens höga ideal? Ja, inte är det genom att inte respektera andras tro. Jag tänker att när man inte respekterar andras tro måste det ha att göra med att man inte själv utvecklat de där osynliga delarna på ett harmoniskt sätt: andligheten/moralen/psyket och det sociala harmonierar inte med varandra – utan man blir rädd för något man inte förstår, men ser i andras liv. Och så vill man förbjuda andras tro och andras andlighet. Det bästa måste väl vara att alla får befinna sig precis där man befinner sig rent andligt? Och sen ta steg framåt i sin egen takt? Ingen vill få sin tro och sina tankar förbjudna.

Men för barn är det ofta naturligt att be – och att be om hjälp – både till föräldrar, storasyskon och till självaste Gud och Jesus. Jag tycker inte att det bör förbjudas eller begränsas. Det är helt onödigt. Länge leve barnatron! Och må den mogna och växa till så att många fler vuxna så småningom kan slappna av och känna sig tillfreds med sin tro och sitt liv.

Valfeber

Så här i valspurten 2022 är det närmast olidligt att känna maktkampen om bildningen i landet in på bara skinnet. Maktkampen mellan den statliga sfären och familje-sfären. Vilka personer ska få bestämma mest över den nya generationens utbildningsvägar? De som företräder staten eller de som företräder familjen? Idag vilar en stark bestämmanderätt hos familjer och elever. Men vissa partier talar med schwung om att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Det är så att man får kalla kårar mitt i valfebern.

Det är naturligtvis viktigt också ur folkhälsosynpunkt att familjer med barn och ungdomar i skolåldern mognar i sitt ansvar för barnens framtid. Vi vet att inte alla familjer orkar och kan vara det stöd för barnen som de behöver fullt ut, och att det därför kan kännas skönt om någon annan (t ex stat eller kommun) väljer åt en – men det är inte så man mognar i sitt föräldraansvar. Vi växer alla när vi antar en utmaning. Låt oss uppmuntra föräldrar att orka! Vi lever i ganska tuffa tider på många sätt.

Mitt i juli – precis när regeringen kommit med sin valfebriga proposition om etableringsstopp för skolor med konfessionell inriktning – kliver Sveriges ärkebiskop Antje Jackelen in i debatten och sågar förslaget. Hon skräder inte orden när hon säger att ”Ministern vilseleder om skola och religion”. Det kändes som en frisk fläkt. Om du inte har sett den artikeln kan du hitta den här: Antje Jackelén: Ministern vilseleder om skola och religion | SvD Debatt

Det Sveriges barn och unga behöver i skolan är ett lugnt och stilla samspel mellan hemmet, skolan och kyrkan (Tänk på att en majoritet av befolkningen är med i något samfund). Alla behöver en moralisk kompass på insidan. Så kan trygghet skapas i en mycket orolig värld. Då kan man inte begränsa samtalet om existentiella frågor. Vare sig man väljer att bevara sin tro eller överge den för en annan livshållning – behöver man förstå att det är det man gör. Och kunna ge en förklaring till varför man väljer som man väljer. Alldeles särskilt i valtider. Så man inte själv drabbas av valfeber.

Rösta rätt på söndag! 😉

Barns rätt och rättigheter

Barnen i Sverige har många rättigheter – som också Sverige klarar av att leverera till varje barn i hög grad jämfört med de flesta länder i världen. Men att alltför tidigt och alltför tungt lägga skyldigheter på barn det vill vi inte göra. Livets alla ansvar och plikter kommer till dem vartefter. Låt dem få leka så länge de vill leka, tycker vi.

Nu har äntligen Barnkonventionen blivit svensk lag – så att alla lagar och även grundlagen i Sverige måste underordnas – åtminstone tolkas i ljuset av – Barnkonventionen. I den talas det i artikel 6 om att ”Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt.” Om jag ska sätta betyg på hur Sverige (och svensk skola!) har lyckats ge alla barn dessa rättigheter skulle jag sätta höga betyg på fysiskt och socialt, lite lägre betyg på psykiskt och allra lägst på moraliskt och andligt. Alltså blir min slutsats att det främst är på det andliga och moraliska området Sverige behöver lyftas. Liksom på det ekonomiska området för de som lever i fattigdom.

Barns rätt till andlighet betyder att barn har rätt att själv välja fördjupning och utforska alla de andliga föreställningar som kommer barnet till livs. Så att barnet kan bevara sitt hopp i svåra tider, sin kärlek i motstånds-tider och sin tro i förföljelse-tider. När mamma och pappa är borta – och man mognar i sitt liv – fortsätter man att följa den inre kompass man – förhoppningsvis – fick med sig i unga år. ”Vänj den unge vid den väg han ska vandra…” Ords 22:6.

Varje barn har också rätt till sammanhang. Detta är en fullständigt naturlig självklarhet. Man föds in i en familj. Den familjen har ett visst sätt att se på livet och verkligheten. Det blir man präglad av under de första åren. Det är också där den allra största mänskligt möjliga tryggheten växer. Om familjen lever med en tro kan det hända att man finner sin allra största trygghet i Gud. Barnet har rätt till kulturen, traditionen och religionen som finns i familjen där man föds.

Jag citerar och markerar vissa ord med fetstil. Barnkonventionen: ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” (14) ”Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Dessa ska låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa. (18) och ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till utbildning.”(28) samt ”I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör ett urfolk ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller ett sådant urfolk inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. (30) I konventionen om civila och politiska rättigheter talas det särskilt om ”rätt till föräldrars ledning av barn”.

Friheten att inrätta undervisningsanstalter med iakttagande av de demokratiska principerna och föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse ska respekteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter. (14)

Alltså måste friheten att välja t ex en kristen skola finnas kvar i vårt land även efter valet. De kristna skolorna ska varken begränsas eller förbjudas. Tvärtom borde de uppmuntras, men det är kanske lite för mycket begärt av förbudspartierna. Rösta inte på dem på söndag!

Kram!

Oro för Sveriges barn och unga

Det finns en genuin och verklig oro för framtiden i Sverige – hur kommer den att se ut för landets barn och unga? Det är mycket skjutningar i Sverige nu, fler hittills i år än under hela förra året. Vad beror allt detta våld egentligen på? Kommer kriget att närma sig även svenska kuster? Hur kommer naturen och miljön må framöver? Och hur kommer den andliga/psykiska och sociala miljön att te sig?

Våld och skjutningar beror förstås på en djupgående brist. Det fattas någonting väsentligt i hjärtan och hjärnor. Vad fattas hos dem som åker från Sverige för att kriga med IS (mer än 300 personer!), de som kastar sten på polisen och de som handlar med droger och skjuter ihjäl sina tidigare vänner för sin egen plats på drogmarknaden? Vad fattas hos det barn som mobbar ett annat barn?

Om jag ska försöka formulera svaret i en enda mening får det bli denna: brist på kärlek, kommunikation och funktion i familj och skola. Hållbara, trygga och fungerande familjer och skolor skapar inte kriminalitet – utan laglydiga, duktiga och kunniga medborgare som vill resa ut i världen för att betjäna den (inte utnyttja den). ”Ge sitt bästa i ansvarig frihet”, som det heter i Läroplanen.

Det som fattas är ett gott omdöme – som egentligen bara kan tränas fram i kärlek och trygghet. Det här är antika kunskaper som bekräftas av modern hjärnforskning. Hjärnans utveckling påverkas hos en växande människa också utifrån vad man får vara med om, vilka erfarenheter man får göra tidigt. Det kallas epigenetik. Exempelvis kan stress och trauman vara skadligt för hjärnans utveckling.

För min egen del räcker det gott att läsa de urgamla skrifterna och känna hur Gud Faders kärlek strömmar igenom mig. Då mår jag så ”oförskämt” bra! Och känner att min hjärna fungerar!

De delar av svenskt skolväsende som inte vill ha med Gud att göra borde åtminstone vända sig till den klassiska dygdetiken och förstå att hjärta och hjärna mår bra av kärlek, glädje, frid – trohet – och sist men inte minst: återhållsamhet. Men kommer Sveriges barn och unga att få del av detta i framtiden?

Det är bäst att inte lyssna på de som ropar på förbud för än det ena och det andra. Det är mycket svårt att lära någon något genom en straffpedagogik. Det blir aldrig bra. Nej, tillbaka till kärleken och sanningen.

Och rösta nu på söndag inte på ”förbuds-partierna”!

Religionsfriheten misshandlas – i valtider

Religionsfriheten misshandlas i Sverige av Regeringen, SVT och av Flens kommun. Det sker särskilt i valtider för att man tror sig vinna röster på det. Men Religionsfriheten finns till för att skydda små, ömtåliga och sårbara individer och familjer ifrån alltför stora, starka och klåfingriga stater och myndigheter.

Så här lyder grundlagen i Sverige: ”Var och en tillförsäkras gentemot det allmänna… religionsfrihet (min fetstil).” Med ”det allmänna” menas i Sverige stat, kommun och myndigheter. Det menas inte ”gentemot föräldrar/familjer”! Religionsfriheten fungerar i världen som den allra första och mest grundläggande mänskliga rättigheten. Att få tänka, tycka och tro själv gentemot alla allmänna auktoriteter – inklusive kyrkan och staten – är varje individs privilegium.

Religionsfriheten kan – överallt där den förstås och praktiseras – lära oss att leva med våra allra djupaste olikheter. Religionsfriheten bygger på så sätt fred i världen – med utgångspunkt i individer som tar ansvar för att ge religionsfrihet till – också till dem som har andra övertygelser än en själv.

Hur svårt kan det vara? Jag lyssnar på dig – tills du känner dig lyssnad på. Och du lyssnar på mig – tills jag känner mig lyssnad på. Vi tar del av varandras djupaste existentiella tankar och livsberättelser. Sen tar vi varandra i hand som vänner och vandrar vidare på våra olika vägar. Och möts förhoppningsvis snart igen och tar en lunch ihop. Livet är en fest (utom när det känns som pest)!

Regeringen misshandlar religionsfriheten genom sin proposition om etableringsstopp för just konfessionella skolor. Vad de kristna skolorna gjort för ont för att förtjäna nedstängning kan varken förklaras eller bekräftas. Det enda man kan komma med är en ”guilt by association” över religionsgränser. Man vägrar se skillnad på religioner och världsbilder. Allt ”konfessionellt” ska nu stängas ner. Det är frustrerande.

Sveriges Television (SVT) misshandlar religionsfriheten genom sin senaste serie ”Skola för Guds skull” där 10 tidigare elever vid någon kristen skola träder fram och berättar hårresande negativa upplevelser av religion. Elevernas berättelser förtjänar verkligen att tas på allvar (och det gör vi i det Kristna Friskolerådet!). Alla de andra 10.000 elever som idag går på skolor med kristen inriktning – och som vittnar om hur de lyfts av atmosfären på sin skola – får inte komma till tals i serien. Inte heller deras föräldrar som ibland rörs till tårar av tacksamhet. Så otroligt många fler konfessionella inslag är lyftande för elever – än nedbrytande. Varje negativt konfessionellt inslag plockar vi bort – var så säker. Det är frustrerande att religionsfriheten så ofta tolkas enbart som ”frihet från” religion.

Flens kommun misshandlar religionsfriheten genom att kräva av en liten kristen förskola att man ska plocka bort alla konfessionella inslag. Trots att föräldrar valt just detta. Bort med bibelsamling, tackbön vid maten och varje spår av kristen konfession. Barnen ska tillförsäkras frihet från sina föräldrars religion! Inte så som det står i grundlagen – var och en tillförsäkras frihet ”gentemot det allmänna”! Det är frustrerande.

Vi som lever med vår religionsfrihet och med glädje delar den med andra oavsett vad de tror – ja, även om våra egna barn skulle välja en annan livshållning än oss själva – vi får fortsätta att odla vårt tålamod för att – en vacker dag – alla ska förstå att älska sin nästa som sig själv är vägen till fred på jorden.

Religionsfriheten kan misshandlas, men kan aldrig dö.

Gud välsigne Regeringen, SVT och Flens kommun!

Motståndare till fri bildning

Jag mötte dem i Almedalen i veckan som gick. Och vi har sett och hört dem väldigt många gånger genom media. Motståndarna till verkligt fri utbildning – på objektiv judisk-kristen grund. Den viktiga friskolereformen i Sverige – som i år firar 30 år – öppnade för en högst väsentlig maktförskjutning – från staten till elever och familjer. Nu vill motståndarna till fri bildning återföra makten från familjerna till stat och kommun. Det kallas för att ”återta den demokratiska kontrollen”. Riktigt otäckt – när förslagen begränsar familjers valfrihet.

Särskilt smärtsamt är det förstås när attackerna mot våra relativt små välfungerande kristna skolor kommer ifrån dem som vet bättre och som egentligen borde beskydda friheten på utbildningsområdet.

Det är makten över bildningen som står på spel – enligt forskare som Carl Heath på RISE (Research Institute of Sweden). Ska makten ligga hos föräldrar och elever att själva välja utbildningsväg – eller ska den ligga hos staten? Det senare innebär i praktiken att några få ”yrkestyckare” bestämmer åt andra människor hur de ska utbilda sig.

”Det känns som Nordkorea, Kina och andra diktaturer”, sa Hans Eklind (KD) i debatten. Motståndaren Isabel Smedberg-Palmqvist (L), skolborgarråd i Stockholm, suckade och menade att hon inte kunde förstå att vi inte ville ”bara plocka bort” att vara konfessionella människor. Vi svarade att det är en del av vår allra djupaste identitet – och det är inte så enkelt att förneka. Troligen inte hälsosamt heller. Man måste få vara en fri kristen person också i svenskt utbildningsväsende – även in i framtiden.

Du som är en bedjare – låt oss vara bedjande nu under valrörelsen – att dessa tokerier inte vinner genomslag i Sverige – utan att bildningen får vara fortsatt fri.

Mina får känner mig

Det är ett privilegium att bli kallad får – när det är självaste Jesus som talar. Då betyder det ju helt enkelt att vi är erkända av Honom till att vara med i den gode Herdens gäng. Hans avsikt är att ”fullkomna er i allt gott så att ni gör hans vilja”. Det finns inget mörkt, ont eller ”giftigt” i detta – nej, det är bara ljus och kärlek! Vilken trygghet att få vara Hans får.

”Mina får känner mig liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern.” Med de orden tar Jesus det hela ett steg till och förklarar att på samma sätt som Fadern känner Sonen och Sonen känner Fadern – så känner vi Honom – Herden – Sonen. Detta kännande är helt imaginärt/andligt – i djupet av vår ande känner vi ”vår själs herde och vårdare”. Vilken trygghet!

Bejaka detta i ditt hjärta: Han säger att jag känner Honom! Låt all osäkerhet och alla tvivel sköljas bort i Hans närhet – i den gode Herdens närhet. I din egen stund med Honom. Den allra mest omtyckta psalmen – all time high över hela världen – är Psalm 23 – ”Herren är min herde, mig ska inget fattas…” Läs den – och be den – idag.

Heb 13:20-21; 1 Joh 1:7; Joh 10:11-16; 1 Pet 2:24; Ps 23:1-6

Palmsöndagen – vilken enorm glädje!

Jag hoppas att du vill få en glimt av den enorma glädje som skulle kunna välla fram över mänskligheten – genom Palmsöndagens händelser och budskap! (Palmsöndagen inföll 2022 den 10 april.) Låt mig förklara.

Jesus rider in i Jerusalem. Folket jublar och ropar Hosianna, skär kvistar från träden och lägger framför Jesus där han rider in i staden och går in i dess tempel. Om denna händelse inte vore så sprängfylld med symbolik – betydelsefull för oss – kunde den avfärdas som ett i den långa raden av politiska eller religiösa jippon som vår värld sett alldeles för mycket av.

Lite förklarande bakgrund: Jesaja beskriver ”Herren Gud har gett mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att hjälpa den trötte med mina ord. Han väcker varje morgon mitt öra, väcker det till att lyssna som lärjunge. Herren Gud har öppnat mitt öra… Herren Gud ska hjälpa mig… Även om han vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, ska han förtrösta på HERRENS namn och stödja sig på sin Gud.”

Psalmisten – och hela folket – ber ”Öppna för mig rättfärdighetens portar, jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.” Snart brister de ut i lovsången ”Detta är dagen som HERREN har gjort, låt oss jubla och glädjas idag! O, HERRE, fräls! O, HERRE, ge framgång!…” Vilket tryck i lovsången!

Paulus förklarar hur vi får fred och frid med Gud. ”…och vi gläder oss i hoppet om Guds härlighet”, säger han och visar oss en ”rondell” av goda karaktärsdrag Anden ger oss som en gåva – genom dessa ord: Hopp – Glädje (mitt i lidande) – Tålamod – Fasthet – Hopp.

Det ger mig denna bild av Palmsöndagen: Jesus banar väg – för en ström av livgivande ord och goda gärningar ifrån himmelen – genom det tempel han rider in i och välkomnas i… det kräver säkert också sin förklaring…

Under Gamla Testamentets tid såg man på ORD från GUD som något man ”längtade och trängtade” efter. ”Jag öppnar min mun och flämtar, för jag längtar efter dina bud.” Det är inte många som ens kan förstå ett sådant ord idag, men för alla dem som gör det – öppnas rättfärdighetens port och himmelsk glädje bryter ut. Meningen är att vi alla blir vittnen. Överallt. I hela världen. Vittnen om Hans Härlighet…

Luk 19:28-40; Jes 50:4-10; Ps 118:19-29; Rom 5:1-5; Ps 119:131