Det är verkligen underbart att höra barn och ungdom vända sig till Gud och avbörda sig sina bekymmer och lovprisa Gud. Det blir ibland så tydligt att Gud talar direkt till barn och genom barn, också utan vuxna i närheten! För en tid sedan såg vi filmen ”Barfota rop” (SF Anytime) om en speciell tid i svensk väckelsehistoria där barn längtade så mycket efter Gud att de sökte Honom och bad och sjöng. Sen ställde de sig och ropade till äldre människor om omvändelse och att ta sitt ansvar. Många – särskilt män – omvände sig från sitt superi och andra synder – och började leva nyktert och ta hand om sina familjer.
En del människor – som är livrädda för all religion eller har en väldigt negativ syn på religion -och som samtidigt älskar barn – vill för allt i världen inte att barn ens ska komma i kontakt med religion. Det är framförallt i Sverige man kan ha en sådan utopisk och extrem idé (tillsammans med några få diktaturer i världen)! Här finns den sekularistiska religionens högborg i världen. Aktivistiska sekularister vill utplåna all annan religion än sin egen gudlösa religion, särskilt traditionella religioner. Det urartar ibland till ren dårskap. Detta istället för att bara lugnt och stilla lyssna till barns alla existentiella frågeställningar och prata om det hela. Varför blir det så lätt hysteriskt i Sverige? Hur kan barnatro vara farligt eller skadligt för barn? Jag förstår inte det.
På många andra håll i världen är det naturligt att barn lever med i den religion som familjen och släkten har. Barnkonventionen som bara för ett par år sedan (3 kanske?) blev svensk lag talar om barns rätt till tillhörighet, liksom om barns rätt till andlig, moralisk, psykisk, social och fysiskt utveckling. Oooh, vad jag längtar efter att det skulle förverkligas för alla barn och ungdomar i Sverige. Hur kan bön ses som skadligt för barns psykiska hälsa? När den beprövade erfarenheten hos mamma och pappa, mormor och morfar och farfar och farmor talar sitt tydliga språk – att bön hjälper?
Människor i olika åldrar har genom alla tider varit bedjare. Och frågar man bedjarna så gör de det ju många gånger för att må bättre, avbörda sig sina bekymmer och sätta fokus på det verkligt viktiga i livet. Inför Gud.
Jag minns att jag som riktigt liten – kanske 5 år – sökte mig till mamma och pappa för att de skulle be med mig. Det kändes oerhört tryggt och en stadig grund av tro blev lagd i mitt lilla hjärta. En tro som visserligen har haft sina ups and downs genom livet, men som alltid funnits där som en tydligt bärande kraft och motivation.
Om vi ska ta vår utgångspunkt i hur verkligheten ser ut – så är det en ökande andel medborgare i Sverige – som växer upp i en troende familj – av olika tro visserligen, men dock. Det borde sekularister fundera på med respekt. Min erfarenhet är tyvärr att detta är väldigt, väldigt svårt för sekularister.
Hur ska Sveriges skolor och familjer kunna leva upp till Barnkonventionens höga ideal? Ja, inte är det genom att inte respektera andras tro. Jag tänker att när man inte respekterar andras tro måste det ha att göra med att man inte själv utvecklat de där osynliga delarna på ett harmoniskt sätt: andligheten/moralen/psyket och det sociala harmonierar inte med varandra – utan man blir rädd för något man inte förstår, men ser i andras liv. Och så vill man förbjuda andras tro och andras andlighet. Det bästa måste väl vara att alla får befinna sig precis där man befinner sig rent andligt? Och sen ta steg framåt i sin egen takt? Ingen vill få sin tro och sina tankar förbjudna.
Men för barn är det ofta naturligt att be – och att be om hjälp – både till föräldrar, storasyskon och till självaste Gud och Jesus. Jag tycker inte att det bör förbjudas eller begränsas. Det är helt onödigt. Länge leve barnatron! Och må den mogna och växa till så att många fler vuxna så småningom kan slappna av och känna sig tillfreds med sin tro och sitt liv.